Det är aldrig "bara" ett djur.....
Fick just reda på att min kusins äldsta hund har fått somna in. Och mina tårar verkar inte kunna sluta trilla. Nej, jag hade ingen nära relation till vovven , men jag har ett underbart minne av henne:
Vi var i sommarstugan för många år sen och satt och solade på bryggan och bara hade det helt underbart i sommarvärmen. Kusins då två hundar var med och den minsta trasselsudden skuttade glatt omkring i vattnet medans den här större fågelhunden höll sig i trygghet på bryggan. Vatten var ingen höjdare för henne. Men det har alltid varit gott om änder i den här sjön och idag var inget undantag. Ni la märke till att jag sa att hon var en fågelhund? Jodå, när änderna plötsligt tar fart för att lyfta strax utanför bryggkanten vaknar hundens jaktinstinkter. Kvickt är hon uppe på benen och börjar jaga efter änderna..... med en liten missräkning... bryggan tar slut....
Och här har vi den klassiska Disneyscenen när en figur springer utför ett stup och det tar en stund innan dom inser vad dom gjort.
Jag LOVAR att hunden frös still i luften på samma sätt innan hon PLUMS faller rätt ner i vattnet. Hennes vattuskräck botades faktiskt efter det har jag hört.
Då skrattade vi så tårarna rann.... idag rinner tårarna av saknad.
Sov Gott Ebba!
Vi var i sommarstugan för många år sen och satt och solade på bryggan och bara hade det helt underbart i sommarvärmen. Kusins då två hundar var med och den minsta trasselsudden skuttade glatt omkring i vattnet medans den här större fågelhunden höll sig i trygghet på bryggan. Vatten var ingen höjdare för henne. Men det har alltid varit gott om änder i den här sjön och idag var inget undantag. Ni la märke till att jag sa att hon var en fågelhund? Jodå, när änderna plötsligt tar fart för att lyfta strax utanför bryggkanten vaknar hundens jaktinstinkter. Kvickt är hon uppe på benen och börjar jaga efter änderna..... med en liten missräkning... bryggan tar slut....
Och här har vi den klassiska Disneyscenen när en figur springer utför ett stup och det tar en stund innan dom inser vad dom gjort.
Jag LOVAR att hunden frös still i luften på samma sätt innan hon PLUMS faller rätt ner i vattnet. Hennes vattuskräck botades faktiskt efter det har jag hört.
Då skrattade vi så tårarna rann.... idag rinner tårarna av saknad.
Sov Gott Ebba!
Nu är det krig i Tomteskogen!
Kalla mig norrlänning då..... visa Renar och Igloos som Dalarnas stoltheter....
för egentligen är jag inte förvånad, man kan inte vänta sig att fiskmåsarna, nollåttorna och fjollträskarna ska veta bättre... vi vet alla att dom är 99:or..... dom har inte alla 100 hemma.
Och det heter inte Dalkulla... och absolut inte Dalakullor!!!
Det får duga som melodifestivalblogg för kvällen.
Hälsar en Stolt Kulla!
ps: kom ihåg att jag oftast bloggar ironiskt... så slipper du skriva arga kommentarer nu...
för egentligen är jag inte förvånad, man kan inte vänta sig att fiskmåsarna, nollåttorna och fjollträskarna ska veta bättre... vi vet alla att dom är 99:or..... dom har inte alla 100 hemma.
Och det heter inte Dalkulla... och absolut inte Dalakullor!!!
Det får duga som melodifestivalblogg för kvällen.
Hälsar en Stolt Kulla!
ps: kom ihåg att jag oftast bloggar ironiskt... så slipper du skriva arga kommentarer nu...
Vasen är full!
Jodå, igår dök den upp, tulpanbuketten. Och för en gångs skull har jag INTE köpt den själv!!! Tänk vad lite blommor kan göra för humöret? Och på tal om blommor, i lägenheten jag bor i har jag skaffat EN krukväxt, ni som varit hem till mig tidigare förstår ju... det är lite tomt i fönstren minst sagt.
För tillfället sitter jag med skrivkramp och försöker få ihop några krönikor..... det går inte alls kan jag meddela.
Man kanske borde ta en promenad i gråvädret och titta på omgivningarna.
Överfulla blomvaser
Nä, naturligtvis står varenda jädrans ravioliburk tom..... dock fick jag en jättefin bild på ett Hibiskuscollage sänt till mig genom etern, nån har verkligen läst på om vad som är min favvoblomma *ler* Tusen tack!! Man kanske kan printa den och köra ner den i en vas??
Men Me, Myself and I har haft en mkt trevlig kväll med god mat framför tvn. Vi fick Avocado med hemlagad räkröra, minimajs, vitlöksbröd och stekt halloumiost. Till det körde vi en nostalgitripp och zippade Chardonnay Glen Ellen som inte bara får mig att minnas Californienresan med familjen för nio år sen (är det möjligt att det är så längesen?) utan även en underbar släkting som tyvärr inte längre finns bland oss men som öppnade upp sitt hem i Reno, Nevada under nämnda resa. En urkul dam som pratade svenska och amerikanska så obehindrat blandat så hon inte insåg riktigt vad hon gjorde när hon köpte den roliga tallriken från vårt lokala krukmakeri vid ett Sverigebesök, i botten på tallriken står nämligen Slut.....
Både jag och min far tittade lite skeptiskt på henne och frågade om hon verkligen skulle köpa med den hem till släkten i Reno....... det tog en lång stund innan språkförväxlingen* gick hem och hon skrattade tillsammans med oss tills tårarna rann.
*om man skriver Slut i amerika betyder det slampa........
Men Me, Myself and I har haft en mkt trevlig kväll med god mat framför tvn. Vi fick Avocado med hemlagad räkröra, minimajs, vitlöksbröd och stekt halloumiost. Till det körde vi en nostalgitripp och zippade Chardonnay Glen Ellen som inte bara får mig att minnas Californienresan med familjen för nio år sen (är det möjligt att det är så längesen?) utan även en underbar släkting som tyvärr inte längre finns bland oss men som öppnade upp sitt hem i Reno, Nevada under nämnda resa. En urkul dam som pratade svenska och amerikanska så obehindrat blandat så hon inte insåg riktigt vad hon gjorde när hon köpte den roliga tallriken från vårt lokala krukmakeri vid ett Sverigebesök, i botten på tallriken står nämligen Slut.....
Både jag och min far tittade lite skeptiskt på henne och frågade om hon verkligen skulle köpa med den hem till släkten i Reno....... det tog en lång stund innan språkförväxlingen* gick hem och hon skrattade tillsammans med oss tills tårarna rann.
*om man skriver Slut i amerika betyder det slampa........
Festivaldags....
Så trots min negatism förra veckan så sitter jag här igen då. Och tittar/lyssnar på melodifestivalen. Dom som kände mig som barn vet att dom blonda finska systrarna som var först ut definitivt hade fått min röst om jag nedlåtit mig till att använda mina surt förvärvade slantar för att stödja detta jippo.
Men vad kommer sen då.... ja nästa låt i spellistan minns jag inte längre men finland satte ribban och då måste vi ju som revansch försöka återuppväcka pudelrocken. Men snälla!! Har vi inte sett den där hatten i ett annat band? Och så är det fattigt när inte trummisen kan få låna en tröja av någon.
Och om det är sant att det är tusentals bidrag som sänds in till den här tävlingen..... HUR kan vi då tvingas lyssna på en annars otroligt kul finsk kille som plötsligt står och kör nån helt otroligt smörig (läs för all del dålig) ballad? Det måste funnits NÅT mer melodifestivalaktigt att välja?
Lilltjejen bör vi skicka ner till finalen för jag tror hon med sin charmiga glugg lyckas få betydligt mer röster än andra silverklädda donnor vi provat med.
Countrysvag har jag alltid varit och ge mig en kille med en bred Stetson så..... och när en blond svenska plockar fram ett munspel ur urringningen.... nä men prispallen nästa!!!
Sen kom en kille som gav mina fördomar en törn igen, det händer lite titt som tätt nu förtiden, alldeles för ung och smörig var mitt fördömande innan jag ens hört honom. Jag ger mig... SKICKA!!!
Nåt jag däremot står fast vid är att ALLA är superduktig som ställer upp, hur dom än gör det. Det krävs talang och MOD för den här tävlingen.
Det är lätt för mig att sitta här hemma i tv-soffan och klaga på kläder och framförande.... visst, gör det bättre själv då, jag kan då inte.... tror jag... eller?!
Att klädbytena från värdinnan bytts ut mot religionsbyten var ju helt klockrent!! Humor och vassa armbågar, jag gillade när man satte tjejen som syyyr sina eeegna kläääeder som confrencier och här har vi en till lyckad satsning.
Ja, vad säger man.... det är väl bara att följa med.. i år också.....
Men vad kommer sen då.... ja nästa låt i spellistan minns jag inte längre men finland satte ribban och då måste vi ju som revansch försöka återuppväcka pudelrocken. Men snälla!! Har vi inte sett den där hatten i ett annat band? Och så är det fattigt när inte trummisen kan få låna en tröja av någon.
Och om det är sant att det är tusentals bidrag som sänds in till den här tävlingen..... HUR kan vi då tvingas lyssna på en annars otroligt kul finsk kille som plötsligt står och kör nån helt otroligt smörig (läs för all del dålig) ballad? Det måste funnits NÅT mer melodifestivalaktigt att välja?
Lilltjejen bör vi skicka ner till finalen för jag tror hon med sin charmiga glugg lyckas få betydligt mer röster än andra silverklädda donnor vi provat med.
Countrysvag har jag alltid varit och ge mig en kille med en bred Stetson så..... och när en blond svenska plockar fram ett munspel ur urringningen.... nä men prispallen nästa!!!
Sen kom en kille som gav mina fördomar en törn igen, det händer lite titt som tätt nu förtiden, alldeles för ung och smörig var mitt fördömande innan jag ens hört honom. Jag ger mig... SKICKA!!!
Nåt jag däremot står fast vid är att ALLA är superduktig som ställer upp, hur dom än gör det. Det krävs talang och MOD för den här tävlingen.
Det är lätt för mig att sitta här hemma i tv-soffan och klaga på kläder och framförande.... visst, gör det bättre själv då, jag kan då inte.... tror jag... eller?!
Att klädbytena från värdinnan bytts ut mot religionsbyten var ju helt klockrent!! Humor och vassa armbågar, jag gillade när man satte tjejen som syyyr sina eeegna kläääeder som confrencier och här har vi en till lyckad satsning.
Ja, vad säger man.... det är väl bara att följa med.. i år också.....
dan före dan....
ja, alla vaserna är diskade.... eh... jag menar, min enda vas för tillfället står diskad på bordet och bara väntar. Jag sköljde ur några ravioliburkar oxå för att vara på den säkra sidan.
Nu är det bara att invänta den årliga anstormningen.......
Nu är det bara att invänta den årliga anstormningen.......
Påhälsning
Fick besök på jobbet idag. Det var Kusin och Moster som var i storstan och röjde. Ja, och så kusins lilla nyfödda förstås... eller nyfödd och nyfödd.. fyra månader el nåt. Sist jag träffade henne låg han i magen. Söt som socker naturligtvis, och snäll som en liten ängel, kanske för att han sov hela besöket *ler*
Den allra första som kom och hälsade på mig när jag flyttat ner hit var ironiskt nog en av vakterna från krogen jag sågs oftast på när jag bodde i Dalarna *skrattar*
DET tycker jag är humor!
Den allra första som kom och hälsade på mig när jag flyttat ner hit var ironiskt nog en av vakterna från krogen jag sågs oftast på när jag bodde i Dalarna *skrattar*
DET tycker jag är humor!
En sanndröm jag borde lyssnat på
Imorse drömde jag en sån där otäckt verklig dröm igen. Den här gången försökte jag ta mig till jobbet men kom inte i tid, sprang fram och tillbaka och glömde saker hela tiden som gjorde att jag måste tillbaka till ursprungspunkten. Hela tiden blev jag senare till ett frukostmöte som skulle hållas på jobbet och jag blev mer och mer hysterisk och frustrerad. Men som med alla drömmar så brukar man vakna till sist.
Tyvärr visade sig drömmen vara sann, jag vaknade kvart i nio..... klockan nio skulle mitt RIKTIGA frukostmöte börja på jobbet. . Jag bor dryga milen från jobbet, med ett byte mellan buss till tunnelbana för att komma fram till arbetsplatsen.
09.28 stämplade jag in på jobbet
DAMN I`M GOOD!!
(eller bara galet trött)
Tyvärr visade sig drömmen vara sann, jag vaknade kvart i nio..... klockan nio skulle mitt RIKTIGA frukostmöte börja på jobbet. . Jag bor dryga milen från jobbet, med ett byte mellan buss till tunnelbana för att komma fram till arbetsplatsen.
09.28 stämplade jag in på jobbet
DAMN I`M GOOD!!
(eller bara galet trött)
Världens vackraste ...bil
Förstår absolut inte vad det är för överraskande med resultatet. Istället för att besvära en massa designers hade dom kunnat fråga mig direkt. Fråga bara väninnan som var med på stan och förtvivlat spanade efter vilken karl jag plötsligt stönande dreglade över vid vägkanten.... hon lappa nästan till mig när hon insåg att det var en bil.... världens vackraste!! *skratt*
Här är världens vackraste bil
Ingen supersportbil utan en fransk herrgårdsvagn. När 20 kända bildesigners fick utse världens vackraste bil föll valet på Citroën DS.
Det är tidningen Classic & Sports Car magazine som tillfrågat 20 bildesigners om vilken bil de tycker är den vackraste. Och svaret blev, kanske lite överraskande, Citroën DS, rapporterar dn.no.
http://di.se/Nyheter/?page=/Avdelningar/Artikel.aspx%3Fstat%3D0%26ArticleID%3D2009/02/06/323282
Ja Snälla Snälla...
sluta förstöra den anrika MELODI-tävlingen som nu förvandlats till en stor j-la cirkus!
Jag ger mig inte på den här punkten, det VAR bättre förr!!!!
http://gfx.dagbladet.no/kultur/2001/11/07/herreys.jpg
Jag ger mig inte på den här punkten, det VAR bättre förr!!!!
http://gfx.dagbladet.no/kultur/2001/11/07/herreys.jpg
Sen var det Panik
Jaha... ska vi fortsätta historien om flytten med stort F i mitt liv då.
Eftersom jag var både singel och barnfri så var det ju inga stora problem med att plötsligt behöva riva upp mitt liv och förflytta det söderut. En kastrull och några underklädsombyten och tandborsten i bakfickan så....
Men det satt en liten fröken på sängen med stora ögon och fundersam min när jag omväxlande packade "braatthasaker" i en resväska omväxlande satt på golvet hysteriskt skrattande ropandes: -vad har jag GJORT!
Panik.... vad sjutton skulle jag göra med min älskade sambo. Visserligen fick hon plats i resväskan, men eftersom jag inte visste riktigt hur mkt jag skulle vara tvungen att flacka omkring på olika soffor så kändes det inte som nån bra ide att släpa med henne under armen. Började försiktigt luska bland vänner och bekanta om nån kunde tänka sig att vara fodervärd till henne men alla älskar inte katter som jag av nån anledning och en del var allergiska.... till slut började jag MISS-trösta.
Så pratar jag en dag med kusin-vitamin, trebarnsmamma DÅ, en fjärde på väg i magen när jag flyttade. Ägare av en kennel och därtill fanns både kaniner, en katt och gud vet hur många djur i huset redan..... ( jo hon jobbar dessutom) Och hon säger bara :-Men henne tar ju vi, som den självklaraste sak i världen.. Jag började protestera för jag ville verkligen inte lägga på henne mer än hon redan hade. Hon stoppade alla mina invändningar med ett enkelt: -du, en katt mer eller mindre här gör väl ingen skillnad.
Tacksam sa jag ja, vi försöker. Och åkte ut med en minst sagt protesterande liten katt. (Panik hatar att åka bil) Men nu skulle hon få bo hos riktiga djurmänniskor som KAN och ÄLSKAR djur över allt annat. Dessutom på landet, så jag hoppades att hon skulle kunna springa fritt ut och in liksom deras andra katt gör. Och vad hundarna anbelangade var jag inte nervös, hon hade ju en hundbror under flera år och vi hade dessutom varit kattvakt åt okända katter, så hon borde gå bra ihop socialt med andra djur. (trodde jag ja)
Vad gör hon då? Jo först bor hon två veckor under familjens soffa. Sen hittar hon en dag ett fönster som lämnats på glänt och PRESSAR sig ut. Kusin ringer mig och är alldeles förtvivlad. Jag förstår henne så väl men tycker faktiskt att är kattfan så dum att hon rymmer då får hon skylla sig själv. Men visst grät jag mig till sömns den kvällen... och kvällen efter och efter när man fortfarande inte sett ett spår efter henne. Jag såg hemska syner framför mig där hon satt under en stor gran, våt, hungrig, kall och oförstående över vart matte tagit vägen.
Jag började läsa en bok om djurkommunikation och försökte medla mina tankar till Panik att hon ska gå tillbaka till värmen. Jag åkte hem från Stockholm och letade både ute hos kusin och hemma vid min lägenhet, jag satte upp lappar i området och larmade grannarna om att hon KANSKE är på väg hem över skogen. Hela tiden envisas bilden av trappen som leder upp till kusins garagevind att dyka upp i mitt huvud. Men som vanligt tar jag ju inte mina varsel på allvar. Förrens en synsk kille säger:- jag ser en trätrappa utomhus....
Innan jag hunnit dunka huvet blodigt mot väggen kontaktar jag kusin och berättar...-DET ÄR VÅR GARAGETRAPP! skriker hon.... -JAG VEEET! , skriker jag lika högt....
En kort stund senare kommer hennes man in som genast rusat ut med pannlampan och skriker högre än oss båda ihop... - DET SITTER EN KATT DÄR!!!!!!
Och visst var det min älskade lilla skrutt som satt ihopkurad i en vedhög bredvid trappen. Men inte ska ni tro att hon ville komma fram för det inte.... Men bara att veta att hon var kvar i närheten gjorde mig så oerhört lycklig.
Sen tog det ett par veckor så lyckades kusin faktiskt få tag på en liten grå, tufsig MYCKET hungrig kissekatt. DÅ kom nästa problem, visst var hon plötsligt social och pratade och åt mat och så, men hon hade dessutom tuffat till sig ute i vildmarken. Vilket innebar att hon la beslag på hela övervåningen i huset vad gällde andra djurfamiljemedlemmar. Så den ursprungliga lilla katten fick basta hålla sig på nedervåningen. Och det funkar ju inte när den kattens lill-matte sover på övervåningen heller.
Och så kom det sig att Panik fick komma "hem" till den lägenhet hon var uppväxt i, och min syster och hennes sambo fick tillökning på ett sätt dom inte riktigt tänkt sig. Men känner jag Panik rätt så charmar hon in sig..... och låter kanske bli gardinerna, men det kan jag inte lova.
Själv känner jag en tacksamhet utan gräns till kusin och hennes underbara familj som stod ut med min busa. Och naturligtvis även till syster och hennes karl som står ut nu.
Och jag saknar henne... så oerhört mycket att det gör ont...... och hoppas att jag en dag har eget boende här nere så jag kan ta hem henne och återigen få sova tass i hand.
Eftersom jag var både singel och barnfri så var det ju inga stora problem med att plötsligt behöva riva upp mitt liv och förflytta det söderut. En kastrull och några underklädsombyten och tandborsten i bakfickan så....
Men det satt en liten fröken på sängen med stora ögon och fundersam min när jag omväxlande packade "braatthasaker" i en resväska omväxlande satt på golvet hysteriskt skrattande ropandes: -vad har jag GJORT!
Panik.... vad sjutton skulle jag göra med min älskade sambo. Visserligen fick hon plats i resväskan, men eftersom jag inte visste riktigt hur mkt jag skulle vara tvungen att flacka omkring på olika soffor så kändes det inte som nån bra ide att släpa med henne under armen. Började försiktigt luska bland vänner och bekanta om nån kunde tänka sig att vara fodervärd till henne men alla älskar inte katter som jag av nån anledning och en del var allergiska.... till slut började jag MISS-trösta.
Så pratar jag en dag med kusin-vitamin, trebarnsmamma DÅ, en fjärde på väg i magen när jag flyttade. Ägare av en kennel och därtill fanns både kaniner, en katt och gud vet hur många djur i huset redan..... ( jo hon jobbar dessutom) Och hon säger bara :-Men henne tar ju vi, som den självklaraste sak i världen.. Jag började protestera för jag ville verkligen inte lägga på henne mer än hon redan hade. Hon stoppade alla mina invändningar med ett enkelt: -du, en katt mer eller mindre här gör väl ingen skillnad.
Tacksam sa jag ja, vi försöker. Och åkte ut med en minst sagt protesterande liten katt. (Panik hatar att åka bil) Men nu skulle hon få bo hos riktiga djurmänniskor som KAN och ÄLSKAR djur över allt annat. Dessutom på landet, så jag hoppades att hon skulle kunna springa fritt ut och in liksom deras andra katt gör. Och vad hundarna anbelangade var jag inte nervös, hon hade ju en hundbror under flera år och vi hade dessutom varit kattvakt åt okända katter, så hon borde gå bra ihop socialt med andra djur. (trodde jag ja)
Vad gör hon då? Jo först bor hon två veckor under familjens soffa. Sen hittar hon en dag ett fönster som lämnats på glänt och PRESSAR sig ut. Kusin ringer mig och är alldeles förtvivlad. Jag förstår henne så väl men tycker faktiskt att är kattfan så dum att hon rymmer då får hon skylla sig själv. Men visst grät jag mig till sömns den kvällen... och kvällen efter och efter när man fortfarande inte sett ett spår efter henne. Jag såg hemska syner framför mig där hon satt under en stor gran, våt, hungrig, kall och oförstående över vart matte tagit vägen.
Jag började läsa en bok om djurkommunikation och försökte medla mina tankar till Panik att hon ska gå tillbaka till värmen. Jag åkte hem från Stockholm och letade både ute hos kusin och hemma vid min lägenhet, jag satte upp lappar i området och larmade grannarna om att hon KANSKE är på väg hem över skogen. Hela tiden envisas bilden av trappen som leder upp till kusins garagevind att dyka upp i mitt huvud. Men som vanligt tar jag ju inte mina varsel på allvar. Förrens en synsk kille säger:- jag ser en trätrappa utomhus....
Innan jag hunnit dunka huvet blodigt mot väggen kontaktar jag kusin och berättar...-DET ÄR VÅR GARAGETRAPP! skriker hon.... -JAG VEEET! , skriker jag lika högt....
En kort stund senare kommer hennes man in som genast rusat ut med pannlampan och skriker högre än oss båda ihop... - DET SITTER EN KATT DÄR!!!!!!
Och visst var det min älskade lilla skrutt som satt ihopkurad i en vedhög bredvid trappen. Men inte ska ni tro att hon ville komma fram för det inte.... Men bara att veta att hon var kvar i närheten gjorde mig så oerhört lycklig.
Sen tog det ett par veckor så lyckades kusin faktiskt få tag på en liten grå, tufsig MYCKET hungrig kissekatt. DÅ kom nästa problem, visst var hon plötsligt social och pratade och åt mat och så, men hon hade dessutom tuffat till sig ute i vildmarken. Vilket innebar att hon la beslag på hela övervåningen i huset vad gällde andra djurfamiljemedlemmar. Så den ursprungliga lilla katten fick basta hålla sig på nedervåningen. Och det funkar ju inte när den kattens lill-matte sover på övervåningen heller.
Och så kom det sig att Panik fick komma "hem" till den lägenhet hon var uppväxt i, och min syster och hennes sambo fick tillökning på ett sätt dom inte riktigt tänkt sig. Men känner jag Panik rätt så charmar hon in sig..... och låter kanske bli gardinerna, men det kan jag inte lova.
Själv känner jag en tacksamhet utan gräns till kusin och hennes underbara familj som stod ut med min busa. Och naturligtvis även till syster och hennes karl som står ut nu.
Och jag saknar henne... så oerhört mycket att det gör ont...... och hoppas att jag en dag har eget boende här nere så jag kan ta hem henne och återigen få sova tass i hand.