Tittiluringen

Det finns två biblar i mitt hem, den ena är Allen Carrs: Äntligen Icke-rökare
den andra heter Rensa i röran med Feng Shui och är skriven av Karen Kingstone, idag ska bloggen handla om den senare.

Jag har läst Karens bok ett par gånger och varje gång blir jag full av kraft och mod att ta itu med garderober och påsamlat skräp i mitt hem. Det finns bara ett litet problem, när jag öppnar kartongerna med sparat skräp kommer dom liksom tillbaka. Dom väller upp och omsluter mig och får mig att ömson skratta högljutt ömsom gråta floder. Jag pratar förstås om minnen, underbara glömda händelser i mitt liv som kommer tillbaka när jag försöker göra mig av med onödiga prylar. Och jag har verkligen minnen till i stort sett allt jag hittar i dom här kartongerna... vem sparar ett skrynkligt kolapapper från 1990?? Jo, undertecknad gör! För när jag ser det kommer jag ju ihåg den finske killen som bjöd på kola med ett leende där på skolgården för så längesen. Vår skola hade nåt som kallades vänort i Finland och vi hade fått hälsa på dom ca 6 mil från Ryska gränsen, där talades nästan ingen engelska och svenska läste dom i skolan men dom fick aldrig öva sig i att tala det. Nu hade turen kommit till dom att få åka och hälsa på oss. Och här stod vi, 14-15 år gamla och kunde knappt kommunicera, men godis är ett universellt språk bland "barn" *ler*. 
Har som sagt kvar papperet fortfarande, och varje gång jag hittar det sätts en minneskedja igång och jag kan med tydlighet se resan och besöket framför mig. Då är ju frågan: ska jag verkligen kasta det? Nä, kanske nån tycker... ett kolapapper tar inte mkt plats i garderoben och det har ju tydligen en funktion fortfarande. Jag håller med... men resten då? Kolapapperet är ju liksom en droppe i havet. 

Nä, jag börjar säga om skräp som om ogräs.... Vem kan avgöra vad som är vad? En maskros är otroligt vacker när den kommer på våren och säger att snart är sommaren här, dom flesta av oss blir glada då. Vi är mindre glada när dom senare under sommaren invaderar gräsmattan, då är det plötsligt ett hopplöst ogräs som ska utrotas med alla medel. 

Nu ska jag öppna garderoben och minnas igen... kanske har nåt minne gjort sitt och kommer inte åter.. då kan jag ju faktiskt slänga nåt, en torkad ros, en trasig vas, en..... förmodligen stänger jag garderoben i eftermiddag och allt står kvar och jag torkar tårarna och känner mig ganska lycklig mitt i röran.

Det bästa man kan spara till när man blir gammal är sig själv.
Okänd