Busstankar med ett leende
Sitter på en buss på väg till barndomshemmet för lite semester. Som vanligt kan jag inte låta bli att förundras över att jag nog har förmånen att få bo i ett av världens vackraste länder ändå. Jag har rest jorden runt och sett några stycken..... men Sverige tar faktiskt priset i det mesta. Även om man kan tycka att somrarna ibland är väl blöta och vintrarna kalla och snöiga, eller tvärtom alldeles för snöfattiga och blaskiga. Men det finns fördelar och skönhet även i regn och snödrivor, bara man anstränger sig lite och inte väljer att se nackdelar i allt.
Eftersom jag den här turen ska stanna lite längre hos mor och far än över helgen som brukligt är så är packningen därefter.. något tyngre än vanligt. Och när man försöker ta sig igenom en storstad med många människor släpandes en normalstor resväska på hjul, en dataväska (för tung för min axel men det får bli ett senare problem att ta itu med) och en ryggsäck fullproppad med mer eller mindre bra-att-ha-saker. Då kan man tycka att det vore enklare för mötande personer utan packning att lite lätt väja åt sidan när mötet sker.. men ICKE! Jag har bara ett par hundra meter från tunnelbanan till bussen jag ska med men under dom metrarna hinner jag bli rejält uppretad på att jag hela tiden ska försöka undvika att krossa knäskålarna på mötande människor som låtsas att jag inte finns (i tanken är jag inte lika omtänksam kan jag ju tala om).
Men när jag känner att jag till slut är på väg att ställa ner väskorna och bara skrika så gör jag just det, fast jag skriker inte. Jag ställer ner väskorna och tar ett djupt andetag och undrar om det verkligen gör saken bättre att jag blir förbannad på folk. Inser att mitt humör inte tillför situationen ett enda dugg och lyfter upp väskorna igen och istället för att skicka ilskna blickar på dom mötande försöker jag med en ny taktik. Jag ler! Och jag ler, och ler och ler..... och folk fortsätter att ignorera mig och min packning. Men jag är snart framme vid bussen och istället för en ilsken klump i magen känner jag istället ett lugn i kroppen och ser fram emot semestern. Man använder beytdligt färre muskler i ansiktet när man ler än när man ser sur ut har jag läst, och det är inte ansiktsmusklerna jag behöver träna så ...... jag ler!