Tittiluringen

I godan ro sitter jag i köket med mamma och äter dopp i grytan och dricker Treo och pratar om livets väsentligheter och oväsentligheter. I ett par dagar har man på radion rapporterat om svåra översvämningar i Australien och även om det är mitt favvo-land nr 1 så är det ett stort land och jag har mest lyssnat med ett halvt öra. Tills namnet Rockhampton sakta tränger igenom förkylningsbomullen i huvet och börjar pocka på uppmärksamhet. Rockhamton, säger jag till mamma.... det låter ju bekant, undrar om jag var där? Och så slår minnena till med full kraft, en liten övernattningsstad där man som backpacker oftast inte stannar mer än en natt för att byta buss ner efter östkusten. Utom jag då, som tokförälskade mig i den lilla stadens charm och faktiskt återvände dit efter att jag och mitt ressällskap jorden runt hade delat på oss... här är ett par utdrag ur resdagboken från 2005:

"Jaha, nu har jag tagit mig alldeles sjalv upp till Rockhampton igen. Det tog bara 12h pa bus.... Mysig stad."

"...man blir jatteglad och hamnar latt pa Karaoke efter nagra skvattar ur flaskan *skratt*. Kul stalle dock, nattklubben heter Strutters och dom serverar inte vin (?) eh... Australien... vinland... jaja, men man kan ga en trappa ner till the Jungel Bar och dricka vin. Har man tur far man det i vinglas... dvs om det glaset inte redan ar upptaget for att det rakar vara tva personer under samma kvall som dricker vin... jo dom har bara ett vinglas i den baren!!! *skratt* det kan dock losas av personalen som istallet haller vin i olglas och tar mindre betalt for mer vin. "

"Vandrade ivag till Botaniska tradgarden och gick pa Zoo. Underbart vader, stralande sol. Ca 25+... "

"Har varit pa Zoo igen med en av Amerikanerna.... dom tror dom ar tuffa men stall dom bredvid en Emu... oj, jag skrattade sa jag holl pa att ramla in till krokodilerna. Han (Ben) hade aldrig sett en Emu forut och visste inte vad det var, ni skulle sett hans min! *skratt*
Vi har haft mkt kul under veckan med Karaoke och shopping"

"Har i Rocky finns bara en flod och den ser inte sa badvanlig ut. Men det ar grymt vackert har. Och trevliga manniskor. "

"...jag bor ju pa varldens bastaste hostel och Dave som jobbar dar har lovat att jag kan stanna tills bussen gar. Han ar en raring, kom och gav mig en troja igar med nan text han tyckte passade mig... nat om att jag ar bossen eller vad det nu var. Vadda, bara for att jag bestammer att tvn ar trasig nar det visas Rugby och fotboll?? *skrattar* Jag kommer def. att saknar Rockhampton!!!

Gick ner pa Jungle Bar och firade sista kvallen i Rocky igar, och hor och hapna, dom lyckades hitta ett vinglas!!!! *ler* ryktet sager att dom nu har 2st..... Ett glas vin pa krogen gar for narvarande pa 18kr... "

Saxat och klippt ur dagboksanteckningarna mellan 30:e juni coh 11:e juli 2005.... och mellan dom raderna finns massor med minnen.

Jag har alltid tänkt att jag skulle åka tillbaka dit på min eventuella bröllopsresa... *skrattar* jag är övertygad om att det hinner torka upp tills dess ;-)

Igår var det julafton hos oss så idag kan väl vara läge att avlägga dom löften som ska brytas under året.

Av nån anledning sitter jag med flera stycken klassiska löften i år: Sluta röka, Börja motionera, Äta hälsosammare och i största allmänhet förska leva lite sundare. Vi får väl se hur många timmar det håller.

Sen har man alltid dom där tankarna på att slå av datorn före midnatt, läsa fler böcker istället för att surfa på nätet, brodera mera, pyssla mera osv osv osv....

Men nyårslöften eller inte, man får ta en dag i taget.

Nu ska jag iaf slå av datorn, och läsa en bok... kanske ta en chokladpralin, nä just ja: morot!! ;-)

Jag tror käre bror börjar få åldersnoja. Han hade nämligen drillat sina barn att konsekvent kalla mig för Gamla Faster under julen. Det låter lite kul när det kommer från yngsta tjejen... som är 18!! Men iaf, bror fick agera tomte och delade stolt ut klappar med påhittade önskningar från och till "Gamla Faster". Men sen kom hans paket... sist.... :God-Jul bror, önskar (gamla) Stora Lillasyster.

Jag hade hittills setat tyst under ålderstråkningarna.... men nu började jag le. Och brorsan tittade tyst en stund på sin present och sen började han skratta. I sin hand höll han Jonas Jonassons bok: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.

Sen sa han: -men nu fick du väl sista ordet i alla fall?

Jag bara log, sträckte segervisst upp händerna med knutna nävar mot taket och tjöt: - JAG VANN!!! (igen?)

Ibland har man tur, inte ens om jag planerat det hade det kunnat bli mer lyckat. :-)

Ibland har man positiv energi till den milda grad att man inte vet vart man ska göra av den... och rätt vad det är dippar man och humöret är så illa så man inte vet vart man ska göra av sig själv....

ibland undrar jag om det inte borde finnas en diagnos på mig, för tillfället heter mina framtida memoarer: Tjejen med Berg och Dalbane-humöret.

(stackars satar som försöker åka med)

Morrontrött som man är så tog jag mig ända till busshållsplatsen i morse innan jag insåg att jag inte borde gått ur sängen alls. Vände hemåt och bäddade ner mig i sängen igen med Treo och en packe näsdukar. Feber och ont i halsen, så typiskt. Jag gillar visserligen att vara hemma och pyssla.. men som jag sagt så många gånger tidigare... är man sjuk är man visserligen hemma, men man orkar ju tusan inte göra nåt. Sovit halva dagen och nu försöker jag överträffa mig själv i tv-zappning.

Mamma lockar med surströmming i helgen så jag gör mitt bästa för att bli frisk fort fort :-)

Sitter på en buss på väg till barndomshemmet för lite semester. Som vanligt kan jag inte låta bli att förundras över att jag nog har förmånen att få bo i ett av världens vackraste länder ändå. Jag har rest jorden runt och sett några stycken..... men Sverige tar faktiskt priset i det mesta. Även om man kan tycka att somrarna ibland är väl blöta och vintrarna kalla och snöiga, eller tvärtom alldeles för snöfattiga och blaskiga. Men det finns fördelar och skönhet även i regn och snödrivor, bara man anstränger sig lite och inte väljer att se nackdelar i allt.

Eftersom jag den här turen ska stanna lite längre hos mor och far än över helgen som brukligt är så är packningen därefter.. något tyngre än vanligt. Och när man försöker ta sig igenom en storstad med många människor släpandes en normalstor resväska på hjul, en dataväska (för tung för min axel men det får bli ett senare problem att ta itu med) och en ryggsäck fullproppad med mer eller mindre bra-att-ha-saker. Då kan man tycka att det vore enklare för mötande personer utan packning att lite lätt väja åt sidan när mötet sker.. men ICKE! Jag har bara ett par hundra meter från tunnelbanan till bussen jag ska med men under dom metrarna hinner jag bli rejält uppretad på att jag hela tiden ska försöka undvika att krossa knäskålarna på mötande människor som låtsas att jag inte finns (i tanken är jag inte lika omtänksam kan jag ju tala om).
Men när jag känner att jag till slut är på väg att ställa ner väskorna och bara skrika så gör jag just det, fast jag skriker inte. Jag ställer ner väskorna och tar ett djupt andetag och undrar om det verkligen gör saken bättre att jag blir förbannad på folk. Inser att mitt humör inte tillför situationen ett enda dugg och lyfter upp väskorna igen och istället för att skicka ilskna blickar på dom mötande försöker jag med en ny taktik. Jag ler! Och jag ler, och ler och ler..... och folk fortsätter att ignorera mig och min packning. Men jag är snart framme vid bussen och istället för en ilsken klump i magen känner jag istället ett lugn i kroppen och ser fram emot semestern. Man använder beytdligt färre muskler i ansiktet när man ler än när man ser sur ut har jag läst, och det är inte ansiktsmusklerna jag behöver träna så ...... jag ler!

Häromdagen läste jag ut boken: Örnen och kondoren av: Jonette Crowley. Jonette delar med sig om sina andliga upplevelser främst från hennes resor kring Machu Picchu.

Machu Picchu är en av platserna på min: Måste se i världen innan jag dör-lista, därför var det helt självklart för mig att läsa boken. Och att läsa den fyllde mig med ljus energi och lugn. Hittade flera tecken i den (bland annat mitt namns betydelse i en oväntad passage)

Det var först på sista sidan som tårarna kom strömmande, mitt i tunnelbanan på väg hem från jobbet. Och jag kunde inte ha brytt mig mindre om nån såg det.
På sista sidan finns en dikt av Jonette som slog mig rakt i solar plexus.

Coming Home C.O.D

I´m coming home C.O.D,
The world´s roads at my back.
My pockets empty, save stones and shells
I´ve found along the track.
I´ve tramped through alpine wilderness, 
Australia´s Great Outback.
My legs are sore, my jeans are torn
As I slowly lift my pack.

My ticket says I´m heading home,
But my spirit wants to stay.
I just can´t take a life that says
I´ll be in the same place every day.
Sure you think you´re happy,
But look at what you pay.
You´ve never seen the sun come up
Over a blue New Zealand bay.

To me a rut´s a place
With four walls and a door.
Coming in is easy,
But leaving is a chore.
You get your big T.V.
And think there´s nothing more.
I am rich with stones and shells,
Your money keeps you poor.

You see I´ve learned that standing still
Will make the soul grow old.
So when you feel the things you´ve got
Becoming a heavy load,
Remember you´ve got nothing,
If it´s  peace of mind you´ve sold.
An so you´lll find me waiting there
Along some distant road.

Jonette Crowley
March 1981
En route home from the South Pacific


Tack Jonette! ♥