Tittiluringen

Sitter på en buss på väg till barndomshemmet för lite semester. Som vanligt kan jag inte låta bli att förundras över att jag nog har förmånen att få bo i ett av världens vackraste länder ändå. Jag har rest jorden runt och sett några stycken..... men Sverige tar faktiskt priset i det mesta. Även om man kan tycka att somrarna ibland är väl blöta och vintrarna kalla och snöiga, eller tvärtom alldeles för snöfattiga och blaskiga. Men det finns fördelar och skönhet även i regn och snödrivor, bara man anstränger sig lite och inte väljer att se nackdelar i allt.

Eftersom jag den här turen ska stanna lite längre hos mor och far än över helgen som brukligt är så är packningen därefter.. något tyngre än vanligt. Och när man försöker ta sig igenom en storstad med många människor släpandes en normalstor resväska på hjul, en dataväska (för tung för min axel men det får bli ett senare problem att ta itu med) och en ryggsäck fullproppad med mer eller mindre bra-att-ha-saker. Då kan man tycka att det vore enklare för mötande personer utan packning att lite lätt väja åt sidan när mötet sker.. men ICKE! Jag har bara ett par hundra meter från tunnelbanan till bussen jag ska med men under dom metrarna hinner jag bli rejält uppretad på att jag hela tiden ska försöka undvika att krossa knäskålarna på mötande människor som låtsas att jag inte finns (i tanken är jag inte lika omtänksam kan jag ju tala om).
Men när jag känner att jag till slut är på väg att ställa ner väskorna och bara skrika så gör jag just det, fast jag skriker inte. Jag ställer ner väskorna och tar ett djupt andetag och undrar om det verkligen gör saken bättre att jag blir förbannad på folk. Inser att mitt humör inte tillför situationen ett enda dugg och lyfter upp väskorna igen och istället för att skicka ilskna blickar på dom mötande försöker jag med en ny taktik. Jag ler! Och jag ler, och ler och ler..... och folk fortsätter att ignorera mig och min packning. Men jag är snart framme vid bussen och istället för en ilsken klump i magen känner jag istället ett lugn i kroppen och ser fram emot semestern. Man använder beytdligt färre muskler i ansiktet när man ler än när man ser sur ut har jag läst, och det är inte ansiktsmusklerna jag behöver träna så ...... jag ler!

Häromdagen läste jag ut boken: Örnen och kondoren av: Jonette Crowley. Jonette delar med sig om sina andliga upplevelser främst från hennes resor kring Machu Picchu.

Machu Picchu är en av platserna på min: Måste se i världen innan jag dör-lista, därför var det helt självklart för mig att läsa boken. Och att läsa den fyllde mig med ljus energi och lugn. Hittade flera tecken i den (bland annat mitt namns betydelse i en oväntad passage)

Det var först på sista sidan som tårarna kom strömmande, mitt i tunnelbanan på väg hem från jobbet. Och jag kunde inte ha brytt mig mindre om nån såg det.
På sista sidan finns en dikt av Jonette som slog mig rakt i solar plexus.

Coming Home C.O.D

I´m coming home C.O.D,
The world´s roads at my back.
My pockets empty, save stones and shells
I´ve found along the track.
I´ve tramped through alpine wilderness, 
Australia´s Great Outback.
My legs are sore, my jeans are torn
As I slowly lift my pack.

My ticket says I´m heading home,
But my spirit wants to stay.
I just can´t take a life that says
I´ll be in the same place every day.
Sure you think you´re happy,
But look at what you pay.
You´ve never seen the sun come up
Over a blue New Zealand bay.

To me a rut´s a place
With four walls and a door.
Coming in is easy,
But leaving is a chore.
You get your big T.V.
And think there´s nothing more.
I am rich with stones and shells,
Your money keeps you poor.

You see I´ve learned that standing still
Will make the soul grow old.
So when you feel the things you´ve got
Becoming a heavy load,
Remember you´ve got nothing,
If it´s  peace of mind you´ve sold.
An so you´lll find me waiting there
Along some distant road.

Jonette Crowley
March 1981
En route home from the South Pacific


Tack Jonette! ♥