Ålderskris i h-vete heller ;-)
När jag fyllde 30 firade jag dagen på en strand på Whitsunday utanför Australiens östkust. Det var jag och min nära vän och reskamrat samt ett gäng backpackers från olika delar av världen. Vi hade köpt en sån där hemsk tårta med rosa kristyr från nåt supermarket innan vi gav oss ut i vildmarken och på nåt konstigt sätt hade den hållit ihop under den skumpiga bilfärden fram till vår tältplats: en strand där det strök omkring en vild DIngo och toaletten låg bakom en låg buske, dvs man grävde en grop i sanden och... ja ni fattar. Vill minnas att det fanns en flaska bubbel och en lägereld med i bilden och förstås en hel massa skratt. Trots avsaknaden av bekvämligheter och rinnande vatten är det en av mina härligaste födelsedagsminnen. (förutom när jag fyllde 12 och fick ett eget tält som jag flitigt använde i mamma och pappas trädgård, med lagom avstånd till inomhustoaletten ;-) )
Firandet i Australien ligger just nu EXAKT 9 år och 11 månader bak i tiden.
Länge har jag funderat på hur jag skulle kunna hitta ett nytt äventyr att vara på när jag kliver över den av så många fruktade 40-siffran. För fem år sen började jag på allvar titta på pilgrimsleden i norra Spanien, jag hade fått en tokig idé om att jag skulle börja vandra. Den promenaden är på 80 mil, och jag fick för mig att det var en bra början, eh? ;-)
Men som den expert på uppskjutande jag är så drog planeringen ut på tiden.... läääänge. Tills jag en dag insåg att satte jag inte en deadline skulle den där vandringen aldrig bli av. Och då slog det mig att här hade jag ju den perfekta utmaningen för nästa födelsedag!
Så nu sitter jag här, en månad innan jag fyller 40 och om 18 dagar flyger jag till Frankrike för att påbörja El Caminon, Jakobsleden till Santiago de Compostela.
Ganska otränad och med en hel del av allt jag trodde jag skulle fixat i god tid innan avfärd fortfarande ogjort pendlar jag mellan förväntansfull glädje och nervös rädsla. Men nu blir det iaf av. Och mellan djupandningsövningarna försöker jag upprepa mitt mantra: "DetordnarsigDetbehöverintevaraprerfektDetordnarsigDetbehöverintevaraperfekt" gång på gång.
Dessutom har jag lagt till ytterligare 10 mil för att gå hela vägen ut till kusten från Santiago de Compostela till Finisterre (Världs ände).
Det gjorde jag innan jag började provvandra här hemma och insåg plötsligt att jag faktiskt tycker att det är väldigt tråkigt att promenera! Och att sova i sovsäck ska vi inte ens tala om, även om jag inte kommer att tälta så blir det till att imitera kålmask på härbärgena efter vägen. Klaustrofobiträning! Men envis som jag är så har jag bestämt mig så har jag bestämt mig och då går jag, så det så! ;-)
Ålderskris har jag aldrig haft och hoppas slippa uppleva, där är iaf en sak i livet jag VET att jag inte kan påverka särskilt mycket, tiden går vare sig jag vill eller inte, och jag har nog med andra nojor utan att behöva en till. Tvärtom, jag ser fram emot varje födelsedag med förväntan, inte den där "undrar-vad-jag-får-i-present"-förväntan man hade som barn utan en förväntansfull undran över vad livet kommer att bjuda på framöver. Jag har nämligen insett att mitt viktigaste mål här i livet är att se till att jag på ålderdomshemmet inte behöver se tillbaka och ångra alltför många missade äventyr. Och än så länge tycker jag nog att det funkar hyfsat bra.
Så.... 50.... dags att börja planera ;-)
Firandet i Australien ligger just nu EXAKT 9 år och 11 månader bak i tiden.
Länge har jag funderat på hur jag skulle kunna hitta ett nytt äventyr att vara på när jag kliver över den av så många fruktade 40-siffran. För fem år sen började jag på allvar titta på pilgrimsleden i norra Spanien, jag hade fått en tokig idé om att jag skulle börja vandra. Den promenaden är på 80 mil, och jag fick för mig att det var en bra början, eh? ;-)
Men som den expert på uppskjutande jag är så drog planeringen ut på tiden.... läääänge. Tills jag en dag insåg att satte jag inte en deadline skulle den där vandringen aldrig bli av. Och då slog det mig att här hade jag ju den perfekta utmaningen för nästa födelsedag!
Så nu sitter jag här, en månad innan jag fyller 40 och om 18 dagar flyger jag till Frankrike för att påbörja El Caminon, Jakobsleden till Santiago de Compostela.
Ganska otränad och med en hel del av allt jag trodde jag skulle fixat i god tid innan avfärd fortfarande ogjort pendlar jag mellan förväntansfull glädje och nervös rädsla. Men nu blir det iaf av. Och mellan djupandningsövningarna försöker jag upprepa mitt mantra: "DetordnarsigDetbehöverintevaraprerfektDetordnarsigDetbehöverintevaraperfekt" gång på gång.
Dessutom har jag lagt till ytterligare 10 mil för att gå hela vägen ut till kusten från Santiago de Compostela till Finisterre (Världs ände).
Det gjorde jag innan jag började provvandra här hemma och insåg plötsligt att jag faktiskt tycker att det är väldigt tråkigt att promenera! Och att sova i sovsäck ska vi inte ens tala om, även om jag inte kommer att tälta så blir det till att imitera kålmask på härbärgena efter vägen. Klaustrofobiträning! Men envis som jag är så har jag bestämt mig så har jag bestämt mig och då går jag, så det så! ;-)
Ålderskris har jag aldrig haft och hoppas slippa uppleva, där är iaf en sak i livet jag VET att jag inte kan påverka särskilt mycket, tiden går vare sig jag vill eller inte, och jag har nog med andra nojor utan att behöva en till. Tvärtom, jag ser fram emot varje födelsedag med förväntan, inte den där "undrar-vad-jag-får-i-present"-förväntan man hade som barn utan en förväntansfull undran över vad livet kommer att bjuda på framöver. Jag har nämligen insett att mitt viktigaste mål här i livet är att se till att jag på ålderdomshemmet inte behöver se tillbaka och ångra alltför många missade äventyr. Och än så länge tycker jag nog att det funkar hyfsat bra.
Så.... 50.... dags att börja planera ;-)