Farliga Djur och Moraliska Dilemman
Jag vet själv hur lätt det är att nästan trampa på giftiga ormar när man är utomlands och traskar i okänd terräng. Fick sätta nytt personligt i hopp för att undvika att bli biten av en stor svart giftig orm på Kangaroo Island och var duktigt darrig resten av promenaden.
Men tror ni att den här mannen var och spatserade i Afrika? Nehej... den lille smarte hade ju ormen hemma i lägenheten i bur.... inte vet jag men nog ber man om att bli biten. Är man van att leva i Afrikas stekande hetta i nåt mysigt litet sandhål så inte trivs man väl i en bur i kalla Sverige??
Tro nu inte att jag egentligen har nåt emot att ha ormar som husdjur, blev otroligt förälskad i Olivpyton på min resa. Men måste man välja en giftig sort?
Det här kan bli en enormt lång monolog i huruvida det ska vara tillåtet med giftdjur i sverige, för nu åker ju den här mannen med iltransport in till sjukhuset och får ligga där flera dagar och kosta skattebetalarna pengar medans stackars lilla Agda 97 fortfarande ligger hemma utan tillsyn eller hjälp till toaletten. Ni har fantasi tänk er själva....
Okej, men nästa steg då: han har visserligen valt det här själv med vetskap om riskerna... men det gör alla vi rökare också, när vi hamnar på intensiven med KOL och andnöd får återigen Agda stryka på foten.
Eller när jag trillade av den näst vackraste hästen i världen i höstas (den vackraste är ju den jag normalt rider) och for in till akuten med enorma smärtor i ryggen. Agda ligger hemma ensam.
Ja, det är lätt att döma. Vad är farligast? Ormen i sin bur eller jag på hästryggen?
Lördag förmiddag och mitt huvud surrar redan......
att sökas av jobb
häromdan ringde mobilen när jag var på jobbet. Ja, nä självklart har jag inte mobilen på i jobbet i vanliga fall, det vore ju otäckt ohyfsat. Men ibland måste man och nu måste jag.
Nu var det inte det här samtalet jag gått och väntat på men inte gjorde det nåt för det var ett mkt trevligt samtal må jag säga. Det började med hej och hur är det och dom vanliga klyshorna alltmedan min hjärna snurrade på högvarv: Vad kunde den HÄR människan vilja mig??????
Till slut kröp det iaf fram när personen i andra änden plötsligt frågar: - Skulle du vara intresserad av att knäcka x-tra hos oss tro du?
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! eh... VA??!!!!
Hur kommer det sig att jag för fjärde gången i mitt liv blir uppringd av ett jobb? Dvs ett jobb jag själv inte sökt....
Efter lite stammande och hummande lyckas jag iaf kläcka ur mig ett: - Jaa... eh.. jooo... det skulle väl vara kul.... men...
-Ja, säger rösten... jag kan ju inte lova nåt men om du vill så lämnar jag ditt nr till ansvarige killen på den avdelningen.
Jag kan meddela att jag resten av dan gick runt och bara tokflinade...... värre än vanligt alltså.
Nu skulle det vara riktigt roligt (och hemskt nervöst) att bli uppringd igen men jag kan meddela att bara att få frågan lyfte självförtroendet något alldeles enormt!
Dessutom inom en branch jag länge varit nyfiken på men inte orkat utbilda mig inom. Men det kanske räcker med att vara pratglad *ler*
Jag återkommer om det blir aktuellt med nya visitkort *s*