Tittiluringen

Ja det var en **dag** i **Juli**, då när sommarn är som bäst! Jag stod i kassan på jobbet och pratade mest skit som vanligt men gjorde väl ett vettigt handtag då och då också. Hade just hjälpt en dam hitta sin vara och puttat henne i rätt riktning i butiken. Vänder mig med mitt professionella "vad kan jag stå till tjänst med" -leende mot nästa kund i kön och ..... får titta upp... och upp... och ... där står min IDOL!! Får lägga band på mig för att inte ropa: Hm, Du är så underbar!  
Det vill sig inte bättre än att han vill betala med kort och har glömt sin kod, istället erbjuder han sig att visa leg. Då kan jag inte hålla mig längre utan tittar honom djupt in i ögonen och säger ljuvt, - det är lugnt, jag känner igen dig... jag är en stor beundrarinna. Tro på mig!
Han lyser faktiskt upp och gör en antydan till bugning (han behöll dock både skorna och kavajen på...) och tackar och undrar om jag saknar honom som programledare... erkänner lite skamset att jag sällan tittade på det programmet. Men nämner snabbt ett par av hans låtar för att han ska förstå att jag är seriös. (eller patetisk?) Jag tror dock att Han är väldigt lik oss andra och gillar lite beröm då och då.... Och han berättar att han är på väg ut med en ny skiva snart.
Jag sträcker ut min hand och ger honom kortet och varorna och han stannar till och säger: Jag får önska dig en fortsatt trevlig sommar! Jag säger naturligtvis detsamma och suckar inombords: Låt honom gå!
Min jobbarkompis är ett par år yngre än mig.. hon tyckte jag var helt Ding Dong när jag senare stod och mumlade om blommiga sandaler och teddybjörnar.

Sist jag träffade den här personen var jag väl nio år eller nåt och bad fnissande om en autograf och jag minns hans ord som nåt i stil med:- Nämen se, här kommer tiotusen vackra rosor till mig.....
 Autografen har jag kvar....

Ikväll blir det säkert Hålligång i skogen fast jag funderar på att gå en sväng ner på stan istället.... men:

TACKA VET JAG LOGDANS!!!