jag TROR!!!!
Jag måste lära mig att börja lita på det jag faktiskt TROR på!!
Vad säger ni om följande möte: Jag stressar iväg mot biblan för att lämna igen några böcker. Ser en bekant komma åt motsatt håll som mig. Och den här personen är otroligt skarpsynt så jag vet att ett möte med honom kommer att resultera i nån typ av analys. Så jag gör faktiskt en fuling och undviker ögonkontakt och hoppas att han inte ska se mig. Det lyckas och jag ser honom svänga in i gallerian. Nu borde jag faktiskt ha lärt mig vid det här laget att man KAN INTE smita undan möten som man är inbokad på av högre makter. För vem tror ni tog en alternativ väg till biblan?
Jodå, vi kommer fram till dörrarna med ungefär två sekunders mellanrum. Efter den sedvanliga hej och hå inledningen frågar han hur det är, har tycker jag verkar stressad. -Ja, säger jag, jag ska med bussen hem igen kvart över och rusar runt och gör en massa ärenden. Har varit sjuk i helgen och det kör ihop sig lite med skolan och så.
Det är ju nu han säger det första som får mig att haja till ordentligt (fast jag borde vara van, jag vet ju att han ser mer än andra....) -Ja, du har problem med magen. Lugnt och sakligt påstående.
Okej, tänk efter... när du möter en vän på stan och frågar hur dom mår och dom säger att dom varit sjuka i helgen så frågar du endera om dom varit förkyld eller VAD dom haft för fel. Eller hur?
Inte den här inte... nä.... jag har problem med magen, punkt slut. Inte en fråga, ett påstående. Sen frågar han om jag vill att han ska fixa det. Jag ryggar skräckslagen undan och mumlar nåt om inte tid och måste nog.. och…
Han ifrågasätter varför jag är rädd. Är jag rädd för vad som kan hända? Jag stirrar på honom och inser att… ja… JA!! jag är skiträdd för att släppa lös något jag inte kan hantera! Han bara ler och säger att jag har obalans mellan höger och vänster hjärnhalva… den ena delen är alldeles uppsvälld och behöver komma i fas med den andra. Jag glor stumt på honom och väntar tyst någon sekund, då säger han – Sådär, nu fick du ner den! Nu kommer du att fixa din mage själv.
Ett par avslutande fraser och jag går omtumlad iväg till bussen.
Jag undrar fortfarande vad jag gjorde som fick ner den där svullnaden…. han sa dessutom att jag är väldigt intelligent…. jag GILLAR den där vännen!!! *skrattar*
Vad säger ni om följande möte: Jag stressar iväg mot biblan för att lämna igen några böcker. Ser en bekant komma åt motsatt håll som mig. Och den här personen är otroligt skarpsynt så jag vet att ett möte med honom kommer att resultera i nån typ av analys. Så jag gör faktiskt en fuling och undviker ögonkontakt och hoppas att han inte ska se mig. Det lyckas och jag ser honom svänga in i gallerian. Nu borde jag faktiskt ha lärt mig vid det här laget att man KAN INTE smita undan möten som man är inbokad på av högre makter. För vem tror ni tog en alternativ väg till biblan?
Jodå, vi kommer fram till dörrarna med ungefär två sekunders mellanrum. Efter den sedvanliga hej och hå inledningen frågar han hur det är, har tycker jag verkar stressad. -Ja, säger jag, jag ska med bussen hem igen kvart över och rusar runt och gör en massa ärenden. Har varit sjuk i helgen och det kör ihop sig lite med skolan och så.
Det är ju nu han säger det första som får mig att haja till ordentligt (fast jag borde vara van, jag vet ju att han ser mer än andra....) -Ja, du har problem med magen. Lugnt och sakligt påstående.
Okej, tänk efter... när du möter en vän på stan och frågar hur dom mår och dom säger att dom varit sjuka i helgen så frågar du endera om dom varit förkyld eller VAD dom haft för fel. Eller hur?
Inte den här inte... nä.... jag har problem med magen, punkt slut. Inte en fråga, ett påstående. Sen frågar han om jag vill att han ska fixa det. Jag ryggar skräckslagen undan och mumlar nåt om inte tid och måste nog.. och…
Han ifrågasätter varför jag är rädd. Är jag rädd för vad som kan hända? Jag stirrar på honom och inser att… ja… JA!! jag är skiträdd för att släppa lös något jag inte kan hantera! Han bara ler och säger att jag har obalans mellan höger och vänster hjärnhalva… den ena delen är alldeles uppsvälld och behöver komma i fas med den andra. Jag glor stumt på honom och väntar tyst någon sekund, då säger han – Sådär, nu fick du ner den! Nu kommer du att fixa din mage själv.
Ett par avslutande fraser och jag går omtumlad iväg till bussen.
Jag undrar fortfarande vad jag gjorde som fick ner den där svullnaden…. han sa dessutom att jag är väldigt intelligent…. jag GILLAR den där vännen!!! *skrattar*
Ps: MVG på matteprov två också……
Kommentarer
Postat av: Micke
Läbbigt detta :)
Hur gick det sen då?
Trackback