Sen var det Panik
Jaha... ska vi fortsätta historien om flytten med stort F i mitt liv då.
Eftersom jag var både singel och barnfri så var det ju inga stora problem med att plötsligt behöva riva upp mitt liv och förflytta det söderut. En kastrull och några underklädsombyten och tandborsten i bakfickan så....
Men det satt en liten fröken på sängen med stora ögon och fundersam min när jag omväxlande packade "braatthasaker" i en resväska omväxlande satt på golvet hysteriskt skrattande ropandes: -vad har jag GJORT!
Panik.... vad sjutton skulle jag göra med min älskade sambo. Visserligen fick hon plats i resväskan, men eftersom jag inte visste riktigt hur mkt jag skulle vara tvungen att flacka omkring på olika soffor så kändes det inte som nån bra ide att släpa med henne under armen. Började försiktigt luska bland vänner och bekanta om nån kunde tänka sig att vara fodervärd till henne men alla älskar inte katter som jag av nån anledning och en del var allergiska.... till slut började jag MISS-trösta.
Så pratar jag en dag med kusin-vitamin, trebarnsmamma DÅ, en fjärde på väg i magen när jag flyttade. Ägare av en kennel och därtill fanns både kaniner, en katt och gud vet hur många djur i huset redan..... ( jo hon jobbar dessutom) Och hon säger bara :-Men henne tar ju vi, som den självklaraste sak i världen.. Jag började protestera för jag ville verkligen inte lägga på henne mer än hon redan hade. Hon stoppade alla mina invändningar med ett enkelt: -du, en katt mer eller mindre här gör väl ingen skillnad.
Tacksam sa jag ja, vi försöker. Och åkte ut med en minst sagt protesterande liten katt. (Panik hatar att åka bil) Men nu skulle hon få bo hos riktiga djurmänniskor som KAN och ÄLSKAR djur över allt annat. Dessutom på landet, så jag hoppades att hon skulle kunna springa fritt ut och in liksom deras andra katt gör. Och vad hundarna anbelangade var jag inte nervös, hon hade ju en hundbror under flera år och vi hade dessutom varit kattvakt åt okända katter, så hon borde gå bra ihop socialt med andra djur. (trodde jag ja)
Vad gör hon då? Jo först bor hon två veckor under familjens soffa. Sen hittar hon en dag ett fönster som lämnats på glänt och PRESSAR sig ut. Kusin ringer mig och är alldeles förtvivlad. Jag förstår henne så väl men tycker faktiskt att är kattfan så dum att hon rymmer då får hon skylla sig själv. Men visst grät jag mig till sömns den kvällen... och kvällen efter och efter när man fortfarande inte sett ett spår efter henne. Jag såg hemska syner framför mig där hon satt under en stor gran, våt, hungrig, kall och oförstående över vart matte tagit vägen.
Jag började läsa en bok om djurkommunikation och försökte medla mina tankar till Panik att hon ska gå tillbaka till värmen. Jag åkte hem från Stockholm och letade både ute hos kusin och hemma vid min lägenhet, jag satte upp lappar i området och larmade grannarna om att hon KANSKE är på väg hem över skogen. Hela tiden envisas bilden av trappen som leder upp till kusins garagevind att dyka upp i mitt huvud. Men som vanligt tar jag ju inte mina varsel på allvar. Förrens en synsk kille säger:- jag ser en trätrappa utomhus....
Innan jag hunnit dunka huvet blodigt mot väggen kontaktar jag kusin och berättar...-DET ÄR VÅR GARAGETRAPP! skriker hon.... -JAG VEEET! , skriker jag lika högt....
En kort stund senare kommer hennes man in som genast rusat ut med pannlampan och skriker högre än oss båda ihop... - DET SITTER EN KATT DÄR!!!!!!
Och visst var det min älskade lilla skrutt som satt ihopkurad i en vedhög bredvid trappen. Men inte ska ni tro att hon ville komma fram för det inte.... Men bara att veta att hon var kvar i närheten gjorde mig så oerhört lycklig.
Sen tog det ett par veckor så lyckades kusin faktiskt få tag på en liten grå, tufsig MYCKET hungrig kissekatt. DÅ kom nästa problem, visst var hon plötsligt social och pratade och åt mat och så, men hon hade dessutom tuffat till sig ute i vildmarken. Vilket innebar att hon la beslag på hela övervåningen i huset vad gällde andra djurfamiljemedlemmar. Så den ursprungliga lilla katten fick basta hålla sig på nedervåningen. Och det funkar ju inte när den kattens lill-matte sover på övervåningen heller.
Och så kom det sig att Panik fick komma "hem" till den lägenhet hon var uppväxt i, och min syster och hennes sambo fick tillökning på ett sätt dom inte riktigt tänkt sig. Men känner jag Panik rätt så charmar hon in sig..... och låter kanske bli gardinerna, men det kan jag inte lova.
Själv känner jag en tacksamhet utan gräns till kusin och hennes underbara familj som stod ut med min busa. Och naturligtvis även till syster och hennes karl som står ut nu.
Och jag saknar henne... så oerhört mycket att det gör ont...... och hoppas att jag en dag har eget boende här nere så jag kan ta hem henne och återigen få sova tass i hand.
Eftersom jag var både singel och barnfri så var det ju inga stora problem med att plötsligt behöva riva upp mitt liv och förflytta det söderut. En kastrull och några underklädsombyten och tandborsten i bakfickan så....
Men det satt en liten fröken på sängen med stora ögon och fundersam min när jag omväxlande packade "braatthasaker" i en resväska omväxlande satt på golvet hysteriskt skrattande ropandes: -vad har jag GJORT!
Panik.... vad sjutton skulle jag göra med min älskade sambo. Visserligen fick hon plats i resväskan, men eftersom jag inte visste riktigt hur mkt jag skulle vara tvungen att flacka omkring på olika soffor så kändes det inte som nån bra ide att släpa med henne under armen. Började försiktigt luska bland vänner och bekanta om nån kunde tänka sig att vara fodervärd till henne men alla älskar inte katter som jag av nån anledning och en del var allergiska.... till slut började jag MISS-trösta.
Så pratar jag en dag med kusin-vitamin, trebarnsmamma DÅ, en fjärde på väg i magen när jag flyttade. Ägare av en kennel och därtill fanns både kaniner, en katt och gud vet hur många djur i huset redan..... ( jo hon jobbar dessutom) Och hon säger bara :-Men henne tar ju vi, som den självklaraste sak i världen.. Jag började protestera för jag ville verkligen inte lägga på henne mer än hon redan hade. Hon stoppade alla mina invändningar med ett enkelt: -du, en katt mer eller mindre här gör väl ingen skillnad.
Tacksam sa jag ja, vi försöker. Och åkte ut med en minst sagt protesterande liten katt. (Panik hatar att åka bil) Men nu skulle hon få bo hos riktiga djurmänniskor som KAN och ÄLSKAR djur över allt annat. Dessutom på landet, så jag hoppades att hon skulle kunna springa fritt ut och in liksom deras andra katt gör. Och vad hundarna anbelangade var jag inte nervös, hon hade ju en hundbror under flera år och vi hade dessutom varit kattvakt åt okända katter, så hon borde gå bra ihop socialt med andra djur. (trodde jag ja)
Vad gör hon då? Jo först bor hon två veckor under familjens soffa. Sen hittar hon en dag ett fönster som lämnats på glänt och PRESSAR sig ut. Kusin ringer mig och är alldeles förtvivlad. Jag förstår henne så väl men tycker faktiskt att är kattfan så dum att hon rymmer då får hon skylla sig själv. Men visst grät jag mig till sömns den kvällen... och kvällen efter och efter när man fortfarande inte sett ett spår efter henne. Jag såg hemska syner framför mig där hon satt under en stor gran, våt, hungrig, kall och oförstående över vart matte tagit vägen.
Jag började läsa en bok om djurkommunikation och försökte medla mina tankar till Panik att hon ska gå tillbaka till värmen. Jag åkte hem från Stockholm och letade både ute hos kusin och hemma vid min lägenhet, jag satte upp lappar i området och larmade grannarna om att hon KANSKE är på väg hem över skogen. Hela tiden envisas bilden av trappen som leder upp till kusins garagevind att dyka upp i mitt huvud. Men som vanligt tar jag ju inte mina varsel på allvar. Förrens en synsk kille säger:- jag ser en trätrappa utomhus....
Innan jag hunnit dunka huvet blodigt mot väggen kontaktar jag kusin och berättar...-DET ÄR VÅR GARAGETRAPP! skriker hon.... -JAG VEEET! , skriker jag lika högt....
En kort stund senare kommer hennes man in som genast rusat ut med pannlampan och skriker högre än oss båda ihop... - DET SITTER EN KATT DÄR!!!!!!
Och visst var det min älskade lilla skrutt som satt ihopkurad i en vedhög bredvid trappen. Men inte ska ni tro att hon ville komma fram för det inte.... Men bara att veta att hon var kvar i närheten gjorde mig så oerhört lycklig.
Sen tog det ett par veckor så lyckades kusin faktiskt få tag på en liten grå, tufsig MYCKET hungrig kissekatt. DÅ kom nästa problem, visst var hon plötsligt social och pratade och åt mat och så, men hon hade dessutom tuffat till sig ute i vildmarken. Vilket innebar att hon la beslag på hela övervåningen i huset vad gällde andra djurfamiljemedlemmar. Så den ursprungliga lilla katten fick basta hålla sig på nedervåningen. Och det funkar ju inte när den kattens lill-matte sover på övervåningen heller.
Och så kom det sig att Panik fick komma "hem" till den lägenhet hon var uppväxt i, och min syster och hennes sambo fick tillökning på ett sätt dom inte riktigt tänkt sig. Men känner jag Panik rätt så charmar hon in sig..... och låter kanske bli gardinerna, men det kan jag inte lova.
Själv känner jag en tacksamhet utan gräns till kusin och hennes underbara familj som stod ut med min busa. Och naturligtvis även till syster och hennes karl som står ut nu.
Och jag saknar henne... så oerhört mycket att det gör ont...... och hoppas att jag en dag har eget boende här nere så jag kan ta hem henne och återigen få sova tass i hand.
Kommentarer
Trackback