Tittiluringen

Nu har jag varit i hemtrakten över helgen och haft det riktigt skönt! Åkte upp redan i torsdagskväll så jag fick tre hela dagar plus dagen däruppe. Nu tuffar jag hemåt på ett småkallt tåg. Kallt var det iaf inte i Dalarna. Kan bero på att kyla norrut är mkt torrare än nere i Stockholm. Jag har varit riktigt varm på första gången på ett halvår känns det som *ler*. Förutom surströmmingspremiären i fredags hade vi ett till viktigt event den här helgen.
Igår var det Söndag och alla vet ju vad man ska göra på Söndagar?
Jepp, då går man till kyrkan i samlad tropp.
Tror ni jag luras? Näjdå inte jag inte.... men om du inte tror mig så kommer du få ännu svårare att tro på följande: JAG höll i predikan... jodu.. det du! *skrattar*
Jaja, prästen hjälpte till lite han med... *ler*
Men skämt och sido... så här var det: Jag blev tillfrågad om jag hade lust att skriva ihop nån liten text och läsa den i kyrkan under just den här söndan. Och som vanligt kan jag ju inte sätta mig och tänka efter innan jag tackar ja.. och så blir det som det blir... oftast jäkligt bra faktiskt *flinar*

Så efter flera veckors nervöst filande på en gammal radiokrönika som med smärre förändringar skulle kunna passa sig i Guds Hus och en riktigt sömnlös natt där jag seriöst började fundera på om man inte skulle be Han där uppe om lite magsjuka stod jag iaf i kyrkan och skakade i knäna samtidigt som jag försökte få rösten att hålla ihop.

Så här blev det iaf:

För att koppla av på lediga stunder brukar jag ägna mig åt korsstygnsbroderier. Det är väldigt rogivande att sitta och räkna mönsterrutor och låta nål och tråd fara upp och ner i väven. Samtidigt som tankarna får fara fritt. Man börjar med en färg och några stygn som inte ser ut att bli nåt alls. Men allteftersom man byter trådar och broderar ut väven växer plötsligt en bild fram. Ofta kan jag sitta i timmar och bara se en tråd och färg åt gången i små detaljer för att sen när jag fokuserar blicken på hela tyget häpna över att det faktiskt börjar likna nånting. Och det händer ibland att jag kan känna att livet är litegrann som ett broderi. Fast livets broderi är mera fritt man har inte den där beskrivningen som visar exakt hur resultatet ska bli för att det ska bli bra. Man får improvisera sig fram. Det kan hända att livet trasslar till sig, precis som broderitråden gör ibland. Då får man stanna upp och försöka reda ut problemet innan man fortsätter. Risken om man går vidare utan att försöka reda ut trasslen är att dom ligger kvar och stör helhetsbilden till slut. Det händer att man räknar fel och till skillnad från trassel så brukar det ta en stund innan det visar sig. Plötsligt inser man att det inte blir riktigt som man tänkt sig längre. Broderar man får man välja: repa upp allt som är fel och börja om, eller överväga hur mycket felet kommer att påverka den färdiga bilden. I verkliga livet kan det vara omöjligt att gå tillbaka och rätta till utan man får göra det bästa av situationen som uppstått istället. Oftast är felräkningar inget som kommer att påverka det stora hela i slutänden. Det är mest väldigt irriterande för en själv för stunden bara. Ibland får man lov att kapa en tråd eller ett vänskapsband fast man inte vill, och ibland är det bara skönt att vara klar med ett parti så man får gå vidare.  Men visst känner man väl stundtals att det skulle vara väldigt skönt om man hade fötts med en livsbeskrivning? Att veta hur man ska välja i varje situation och veta att resultatet blir rätt.

Skönt och förmodligen väldigt tråkigt i längden. Det bästa med livets broderi är ju faktiskt att även en missräkning kan visa sig vara lyckosam.  Som när det var Cruising i stan sist och jag hade räknat med att vara hemma senast tio på kvällen men snubblade i säng ungefär fem timmar senare, måste säga att det inte alls var en otrevlig felberäkning. Jag hade väldigt skoj. Eller när skatteverket hör av sig och berättar att jag gjort en felräkning i deklarationen som innebär att jag inte alls ska betala så mkt skatt som jag gjort. Inte blev jag så ledsen den gången heller.

Varje dag, varje sekund läggs ett nytt stygn till i min livsväv.... Jag har ingen färdig beskrivning, men jag har en vision: att en dag ska jag dra mig tillbaka och minnas åren som gått som en stor och härligt färgsprakande tavla. Förhoppningsvis är den då utan alltför många trasselknutar och felräkningar. Och idag, här och nu blev ni en del av den bilden. Och för det vill jag säga tack.

Tydligen hade jag lyckats gömma både knän och hållt rösten stadig för jag fick då mest höra att det var bra och att jag verkat lugn. Jag lovar, det VAR jag inte. Från det att jag ställde mig upp så minns jag inte mycket alls faktiskt. Men ju mer såna här saker jag ger mig ut på desto mer får jag ju öva.. det handlar faktiskt om det mest elementära för att komma nånstans här i livet: Utmana Dina Rädslor!!

Jag är NÖJD, tänker inte sticka under stolen med det... jag är SKITSTOLT över mig själv... och den här helgen har jag växt, och då menar jag inte bara på bredden även om jag sätter i mig lite väl mkt av mor och fars välsmakande mat . Nä min självkänsla har stigit flera grader och det känns så skönt. Säkert kommer nåt som tar ner mig lite nån dag men just för tillfället tänker jag njuta av den här känslan!!