Jag försöker ge folk en chans
Telefon ringde idag JUST när jag var på väg från jobbet.... det var en trevlig kille (börjar bra alltså) som snart presenterade att han ringde angående en undersökning om försäkringar. Hade jag möjligen tid 7-8 minuter att svara på några frågor. (säg den lycka som varar för evigt, hur skulle drömprinsen fått tag på mitt nr?)
Nä, svarade jag, just nu är inte en bra tid alls för det tyvärr.
-Skulle jag kunna ringa upp senare, eller imorron? frågar killen.
Alltså, jag VILL inte svara på frågor.. jag VILL vara ifred från alla sorters folk som ringer som jag inte känner. Särskilt dom veckor som jag jobbar sent och kommer hem ännu senare med massor med saker som ska fixas. MEN jag förstår ju oxå att den här killen kanske har sin enda inkomst från att han kan kryssa i ännu ett samtal som resulterat i att undersökningen genomförts. Så jag säger, ja... ring senare. Vi kommer överrens om att 20.30 är en bra tid.
Så åker jag hemåt, småstressar genom mataffären för att hinna hem och ta hans samtal i lugn och ro. Väl hemma i lägenheten lägger jag telefonen i närheten av köket när jag lagar matlådan till imorron. Jag vill ogärna missa samtalet när jag nu avtalat en tid, sån är jag. Klockan blir 20.30.... 20.40.... 20.45..... ingen ringer.
Nu är klockan 22.52..... och telefonen har varit tyst hela kvällen.
Det RETAR mig att jag gav en telefonförsäljare (typ iaf) en chans, det kommer tyvärr förmodligen inte hända igen.
Som sagt, jag anser att alla är värda en chans... kanske till och med två i extrema fall.... men hädanefter svarar jag bara på kända nummer.
Nä, svarade jag, just nu är inte en bra tid alls för det tyvärr.
-Skulle jag kunna ringa upp senare, eller imorron? frågar killen.
Alltså, jag VILL inte svara på frågor.. jag VILL vara ifred från alla sorters folk som ringer som jag inte känner. Särskilt dom veckor som jag jobbar sent och kommer hem ännu senare med massor med saker som ska fixas. MEN jag förstår ju oxå att den här killen kanske har sin enda inkomst från att han kan kryssa i ännu ett samtal som resulterat i att undersökningen genomförts. Så jag säger, ja... ring senare. Vi kommer överrens om att 20.30 är en bra tid.
Så åker jag hemåt, småstressar genom mataffären för att hinna hem och ta hans samtal i lugn och ro. Väl hemma i lägenheten lägger jag telefonen i närheten av köket när jag lagar matlådan till imorron. Jag vill ogärna missa samtalet när jag nu avtalat en tid, sån är jag. Klockan blir 20.30.... 20.40.... 20.45..... ingen ringer.
Nu är klockan 22.52..... och telefonen har varit tyst hela kvällen.
Det RETAR mig att jag gav en telefonförsäljare (typ iaf) en chans, det kommer tyvärr förmodligen inte hända igen.
Som sagt, jag anser att alla är värda en chans... kanske till och med två i extrema fall.... men hädanefter svarar jag bara på kända nummer.
Kommentarer
Trackback